Måste kolla en grej med er, det här med matlagningsvin. Det är ju alltså vinet man dricker när man lagar mat.
Nån sa att jag ska ha det i maten.
Askonstigt.
Folkskåding
Ja, man kan ju just undra vad jag ägnat veckan åt?
Jo, jag har haft en spektakulär vecka av människoskådning. Det började lätt med på tisdagen Mamma Med Barn På McDonalds. Ingen direkt säregen art, de upptäcks emellanåt, mitt bland stressande vardagskarriärister och kutryggiga studenter.
Onsdag, Man Med Svart Polo Och Kavaj, intressant. Något ovanlig, men inte vacker.
Vidare på torsdagen iaktog jag ett par Rökande Gangsters, den mest förekommande sorten, Bussåkande Alkis, tyvärr svår att uppskatta, samt en Foppatoffelfoting, som däremot är mer svårupptäkt i dessa tider. Det var något att minnas.
Men, fredagen toppade ju allt. Jag fick, mitt i ett folkvimmel på en teater, syn på en gammal goding, Kvinna I Medelålder Med Miniryggsäck. Det är inget vanligt det! Det är en art som förekom ofta på nittiotalet, men då knapt de här ryggsäckarna säljs längre så har det ju minskat. Härligt! Ett riktigt praktexemplar, med gör höga jeans och runda små John Lennon glasögon.
Jag noterar i min lilla noteringsbok, spanar vidare.
Djuplodande analys av Melodifestivalen del 1
Jaaaha, då var det den tiden på året igen. När kafferasterna kommer präglas av paljett- och koreografianalyser, och var och varannan medborgare blir kritiker av hårdaste betong och skulle själva kunna göra det mycket bättre. Inte för att nån kollar. Men ungarna gillar det ju såatte. Melodifestivalen I say.
Så, varför ska inte Fröken November ta fram de hårda nyporna? Precis, det finns ingen anledning. Så, här är min analys av deltävling 1:
Paljetter är mycket uppenbart gjort. Marie i forellkostym – för lite hud. Afrodite i forellbadräkt – för mycket hud. Jag kan tänka mig att ett klädbyte mellan parterna hade gagnat båda. Om sedan Afrodite stannat bakom scenen och Marie lärt sig sjunga hade det vart toppen. Men, inget blir ju nånsin perfekt.
Ångest, däremot funkar tydligen. Sverige har ett stort antal självmord varje år. Vi går igång på Flink. Har du ljudsystem separat kopplat från tv:n så har du ju möjligheten att stänga av bilden och ändå lyssna. Då funkar det. Får så mycket mardrömmar annars.
Sean Banan är ju såklart en personlig favorit. Tack för alla engagerade och bananifierade klacksparksmänniskor! Alla en – Sean. Gult är det nya svarta, banan är det nya… Granatäpplet (finns det frukttrender?) Gillar särskillt Chiquitatjejerna med bananer i hattarna. Alla rätt, fett fett!
Det lite märkliga och odefinieradd funkar tidsvis. Silverskjorta + päls funkar aldrig. Det är väl egentligen jävligt givet. Men lätt bris och snö, funkar alltid i Svedala. Lite lagom nyskapande men inte för främmande. Nja jo ja. Absolut.
Countrytjejer i virkat med krossade hjärtan – gjort. För typ tio år sen, by the way. Om ni inte märkt det.
Sen har vi vrålkillarna, som troligen gick vidare på grund av något tekniskt missöde. Jag tycker mest synd om killen som sjöng så ljust, han måste ju vara väldigt, väldigt, mobbad inom bandet.
Och sammanfattningsvis, nej, jag hade inte kunnat göra det bättre själv.
Men så deltar jag fan inte heller.
Gilla
The winner takes it all
Aaaaahhhhh jag ålar mig i min egen beundran, vilken kväll!
Det började med hyfsat många rätta svar i Vem vet mest. Satte sedan ”hur många nackkotor har en giraff” i Postkodsmiljonären.
Men det största och finaste av allt, ni vet, som den stoooora nallen i chokladhjulet, var när jag satte Halmstad på 10 poäng i På spåret.
Jag vet att jag är en dålig förlorare.
Men jag hade ingen aning om att jag var en så otroligt dålig vinnare.
Om nu dålig vinnare kan exemplifieras med att stå i soffan, göra obehagliga segertecken och ryta ”I fucking told you sooooo!”
Varför finns inte dammsugardragardagen?
Idag,mina vänner, är der Kyndelsmässodagen.
Detta vet jag enkom på grund av mitt Wikipediasurfande (som i sin tur beror på Melodikrysskomplex, som ni säkert vet sedan tidigare inlägg).
Idag är alltså en av de äldsta kristna festdagarna.
Och vet ni varför?
Wikipedia levererar:
Kyndelsmässodagen, kyndelsmässa, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Herrens frambärande i Templet, är en dag i almanackan, och i kyrkoåret en festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet.
Kvinnan har alltså burit fram ett barn i en kyrka. Det är oklart varför. Det var ju knappast ett dop, för det började ju Jesus med långt senare. Jag tror heller inte det var någon rea, för då hade det hetat Reaspurtdagen, eller semlornas högtid, för då hade det hetat fetisdagen. Hon bara bar fram ett barn, i en kyrkgång. Bara det. Det måste ha lämnat ett jävligt starkt intryck på vissa inflytelserika snubbar. (Hon måste ju vart topless, tycker man iallafall)
Här kommer man hem, sliten och trött, drar en dammsugarrepa, lagar mat och tränar (åhåja) men inte fan är det nån som uppmärksammar mig för att jag släpar en dammsugare genom hallen. Dammsläpardagen. Kycklinggrytedagen. Då vi hedrar minnet av när Fröken November tog tag i tvättberget.
Inte för att vara bitter eller så, men ibland tycker jag att vissa kommer för billigt undan.
Vart är vi påväg?
Jag åker tåg helt ohämmat nu för tiden. Fram och tillbaka mellan känd glesbygd och anonym storstad, som en kamelont med resväska. Förberedd med eventuell färdkost, en god bok, laddat batteri och en stor mental styrka som kollektivtrafik ibland kräver.
En sak som är kanon när man är ute och åker är att man vet vart man ska. Det är ytterst sällan, för att inte kalla det aldrig förekommande, att jag går på ett tåg och inte vet vart jag ska.
Men det gör uppenbarligen alla andra. Detta misstänker jag för att tågvärdinnorna alltid kollar på min biljett, tittar på mig och läser upp mitt namn, ber mig bekräfta. Jodå, det är jag. (Eller vad svarar man annars? Att jag stulit en identitet? Att jag befinner mig i en cheesy uppföljare på Bourne-filmerna och att hon gjort mig årets välgärning och prickat mitt namn?)
Efter namnbekräftelse så upplyser de mig alltid om vart jag ska och vart jag ska byta. Tittar på mig för att se om jag blev förvånad. Som om jag dragit en lott i SJ-lotteriet och nu fått en plats att åka till. Tack, men när jag bokade biljetten så måste jag ange avreseort såväl som Final Destinaton. Vilket jag troligtvis också memorerat eftersom jag lyckats gå på tåget på rätt ort, i rätt riktning.
Men såklart, det är ju SJ. Destination och ankomsttid ska man ju fan aldrig ta för givet när man är i händerna på tågbanditerna.
Men tack för upplysningen.
Lyckliga Lotta
Fick ett reklamblad med hem i GP.
Ett litet tunt häfte från Blomsterlandet en härliga blommor, i flertal och mångfald, sida efter sida. Jag sörplar i kaffet och ser visioner målas up för mitt inre. Suktar efter orkideer och pelagoner.
De har bara tre butiker i Göteborg.
Det är en konstig känsloblandning av nöjdhet och skräck när man just sagt till sig själv att jag är verkligen lyckligt lottad som bor granne med en Blomsterlandetbutik.
Fröken gratulerar
Ja jööööösses, idag är ingen vanlig dag!
Två av oss här på jorden fyller år, och jag tycker särskillt att de ska uppmärksammas här på bloggen, då de båda är läsare.
Ni förstår, det är Lilla Fröken Söt som fyller 26 och hennes mamma Fru Söt som fyller 50. På samma dag! Det är så käckt.
Dessa två människor utgör en stor del av min barndom, som gjort att jag fått hoppa i hö, kladda runt i köket och dricka nymjölkad mjölk i oändlighet. Det är de som stått för stor del av min trygghet och uppfostran, och jag är väldigt glad för det.
(jo, Mamma Hippie har uppfostrat mig med. Med lite andra… Variabler? Hö och köksstökande var inte närvarande hemma hos oss iförsig)
Så, grattis till er, ni är värda er vikt i tryffel, hummer och myrra!
Vilda nätter
Åh, Jesus Kristus, om man ändå finge sova om nätterna.
Jag har sedan tonåren drömt till den milda grad att jag inte vaknar utsövd.
Härom kvällen satt jag uppe och såg på Dokument Utifrån (Inifrån? Ut och in? I don’t know) on upproret i Bahrain. Mycket skakande.
Och mycket riktigt så drömde jag ju att alla på jobbet blev skjutna av krypskyttar från stadens tak. Vi som överlevde dagen samlades på en restaurang (nu firar vi, tjohoooooo). Såklart, var det en fälla, och vi blev tagna för att torteras. De sköt folk lite hur som. Jag fick den vedervärdiga tortyren att tvingas att hetsdricka alldeles för kallt vitt vin (God, get down to earth, tortyr?) av en gammal kollega jag inte hade mycket till övers för. Till sist kom två lingonsheriffer (Securitasvakter) och ”räddade” mig och min kompis Maridja. Lustigt att vi var de enda två kvar, med tanke på att vi i ett verkligt drama troligen hade dött först. Bara en känsla. Iallafall, så var det ju givetvis förklädda vakter, de var ju mördare i verkligheten. Maridja gick på niten, me didn’t. Slutligen försökte deras superagent, Hillary Duff, få med mig för att kunna döda mig, men jag gick inte på den. In yah face, Duff! I princip slutade det där, så när som på att läskiga människor hade djurmasker på sig och slet ut sina inälvor och kastade på folk. Folket började hoppa från en klippa för att slippa skiten, and who am I to judge.
Jobbig natt, tänkte jag.
Inatt drömde jag att Pappa Militär och jag var ute i Göteborgsförorten för att hämta den hela, slaktade gris, jag köpt. Just det. Storpack kan man säga. När vi stod och funderade på fraktsätt för denna gris, föreslog pappa att vi skulle åka och hyra ett släp. Bra ide, och jag visste ju vart macken ligger, för jag har bott i närheten (i verkligheten också). Pappa föreslår då vidare att vi ska titta till min gamla lägenhet som jag bodde i för 4 år sen. Jag var ju såklart tveksam, eftersom jag som sagt flyttat, vilket pappa plötsligt betvivlade. Vi åkte dit, och såg då att jag inte flyttat allt, utan hade massa grejer kvar. Bland annat min säng, som jag iförsig var helt säker på att jag flyttat.
”Den kan ju bara inte vara här”, sa jag. ”Jag sov ju i den i Partille inatt”.
”Men snälla du, den står ju här. Rakt framför dig”.
”Men pappa, jag måste ju drömma, jag är verkligen säker på att jag måste ha flyttat den. Annars är jag verkligen helförvirrad”.
Pappa går fram och knackar i träet på sängen för att markera verklighetsgraden i den.
”Den går ju att känna”, säger han.
Och jag tänker att, fan, jag har verkligen heeeeelt glömt den här lägenheten. Och nu måste ju någon annan flytta in här! Säkert 1 februari! Jag måste städa! Börjar sedan planera in saker i min kalender, vilket gör att jag är helt förvirrad när jag verkligen vaknar. Fullt upp, flyttstäd varje kväll, men sängen jag ska flytta vaknade jag nu i? I Partille? Knackar i träet för att kolla om det är på riktigt. Det är det. Nog.
Det kan vara så att det är dags att ta ut lite komptid.
Kära busschaufför.
Kära busschaufför,
Du vet den där kursen du gick i Sälen, nybörjarkursen i slalom, där ni plogade er igenom svängarna, skrattade åt varann i snödrivorna, drack för mycket öl på kvällen.
Ni hade det så kul.
Men nu är det fanimej en väg du kör på.
Det innebär att det finns andra bilar, väggrenar och refuger. Det går alltså ut på att inte pricka någon av dem.
Förövrigt också dags att nyktra till.
